arg, ledsen, besviken?

jag trodde jag visste vart jag kommit i livet, hur långt jag kommit, att jag kände mig själv, visste mina gränser, gick in med en sån försiktighet för att de inte skulle göra ont denna gång, och jag var så försiktigt och trodde mig göra allt rätt. Berätta inte hur jag kände eller ingenting för nån, för jag visste väl ändå att de skulle ju aldrig bli bra, för vet ni jag har lärt mig en sak och de är att alla som jag kommer nära vänder och går, allt de bra försvinner lika fort igen, innan man hunnit förstå de själv. och jag hatar mig själv ! varför lyckas jag alltid falla. jag vet ju att när jag mår toppen och allt är bra så försvinner de alltid igen,  försökte lura mig själv att känslorna inte va seriösa men är igår visade de sig att dom fanns där. asså jag orkar bara inte med sånt här mer, jag  vill bara inte känna så här, vill inte behöva släppa människor jag gillar. kan inte bara alla idioter där ute bara förstå de, att jag orkar inte med allt krångel, sluta lek med mig, sluta lek med mina känslor, sluta fånga mig om du inte vill ha kvar mig... ja va livrädd att va dig nära, livrädd att låta känslor väckas, livrädd för allt, och hur mycket man tror sig veta så blir man lika förvånad och sårad.... jag orkar inte ens skriva allt jag känner, orkar inte ens fälla en tår. Orkar inte tänka.  bara låt mig va då! måste du ha mig men ändå inte. varför låter du inte bara mig va då? ska de va så svårt att säga hur du säger direkt, nej krångla till allt till max vettja!!1 BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ va lesss jag är! mest på mig själv!