Mitt hjärta är ditt att förstöra

jag önskar någon kunde hoppa in i min kropp och vara jag några dagar, så den kunde se vad som sker i mitt huvud varje dag, se om de är nått fel på mig eller om fler fungerar lika som mig. jag tänker hela tiden på alldeles för mycket, jag tänker hela tiden på hur de skulle kunna vara, hur de inte är och vad som inte händer. jag hatar vardags mornar, när jag är helt ensam hemma och tankarna börjar genast springa iväg. egentligen vill jag inte ens stiga upp. men samtidigt är jag rastlös så jag måste ta mig upp. jag är så trött, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt allt som far omkring i hjärnan. och ibland kommer den dagen då man ligger och tänker att just idag då jävlar ändrar jag hela mig själv, att jag ska göra si å så, sluta med de, börja med de osv. men så vaknar man upp några dagar senare och känner att man misslyckas bara så hårt hela tiden. tvivlen om att försöka bli en bättre människa för mig själv och alla andra blir starkare och starkare. 
Förut kändes de mycket bättre efter att gråta ut lite, men nu kommer inte tårarna mer fast dom bränner bakom ögonen kommer dom inte fram och de blir ingen känsla av lättnad, den där brännande känslan sitter kvar. 
misstag i livet baseras på ens egen dumhet, och för varje misstag vill man bara bli nått bättre, men fast man vill så tycks man inte komma dit man vill så lätt.. 
jag önskar så att nån kunde ta med mig nånstans långt bort ett tag. jag vill långt långt bort! de känns som allt som om allt som en gång varit mitt helt plötsligt är någon annans, de känns som platsen här inte finns kvar. men samtidigt, var finns platsen annars då?  Jag vill bli räddad, de måste komma någon och rädda mig, men ja man kanske kan rädda sig själv, eller de är vad man kanske borde göra, men om man redan försökt de då? jag vill och måste ha någon som kan komma in som en storm och ta mig här i från och rädda mig.. 
om man tänker efter så är allt bara helt sjukt egentligen, jag minns verkligen dagen då allt bara brast, tänk att de va så många år sedan och jag trodde att när jag kommit över de så skulle allt bli lika glatt och bra som innan ungefär, men trots att jag kommit över de onda som började allt så finns de kvar saker eller kommer nya saker och de gör mig frustrerad, jag vill känna de jag kände på högstadiet! När de flesta hade de jobbigt och allt så levde jag min dröm, sen när alla började få rätsida på sitt liv hamnade jag där dom redan varit, jag önskar att jag också bara haft "ungdomsproblem" då och att jag nu funnit de mesta i livet. Allt som skett har skett i fel ordning. 
jag vill bara lägga ner allt och skit allt, samtidigt vill jag lyckas med något! 
jag är arg på världen när den enda jag ska vara arg på är mig själv...